Många deckare handlar om ”innovativa” mord som sedan huvudpersonen ska lösa. Det leder (förhoppningsvis) till spännande läsning, där läsaren försöker komma på hur det hänger ihop. Denna genre av deckare kallas ofta för pusseldeckare eftersom det handlar om att försöka ”pussla ihop” händelseförloppet utifrån de ledtrådar man får. De två stora förgrundsfigurerna i genren är, givetvis, Arthur Conan Doyle och Agatha Christie. Båda författarna läses fortfarande med stor behållning och frågan är om de egentligen går att överträffa.

Det skrivs fortfarande pusseldeckare, men dessa är sällan så ”rena” som Doyles och Christies utan innehåller en massa annat också. Till exempel Sjöwall/Wahlöös serie ”Roman om ett brott”, där flera av böckerna har en handling som ytligt sett är rena pusseldeckare. De skrev ju till och med en ”låsta rummet”-roman, ”Det slutna rummet”, där de använder sig av ett av pusseldeckarnas allra mest klassiska grepp. En man hittas död i ett låst rum, och nu gäller det för detektiven att försök lista ut hur i all världens dar det här gick till. (För övrigt: har ni inte läst Sjöwall/Wahlöös böcker än, så gör det! (http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/sjowall-och-wahloo-roseanna-mannen-pa-balkongen/)

Döden kommer smygande
De värsta mördarna är sällan de som kommer med pistol, yxa eller kniv. De värsta mördarna är de som man aldrig märker, och de är inte ens människor eller ens levande varelser. Låter jag kryptisk? Svaret är inte så konstigt egentligen, det som mördar oss är vår miljö och vår omgivning. Cigarettrök och avgaser till exempel. Men båda dessa saker är svåra att inte märka. Men det finns andra saker som är mer svårupptäckta, om man inte letar specifikt efter dem.

Jag tillbringade ju mycket av sommaren i en skrivarstuga (friggebod) som stod på tomten till en väns sommarhus. Det var under den tid jag var där som han beslöt sig för att göra en radonmätning i källaren och vi kan väl säga att resultatet ledde till att familjen bestämde sig för att undvika den. Mycket radon med andra ord, och radon är definitivt inte att leka med. Det är radon som är den smygande osynliga döden som jag talar om. Men den kan besegras.

Upp till kamp!
Min vän tyckte givetvis att det var ett tråkigt besked, men bestämde sig genast för att göra någonting åt det. Han kollade med saneringsföretaget Ocab (http://www.ocab.se/Tj%C3%A4nster/Sanering.aspx) vad det skulle kosta att radonsanera källaren. Lite besviken blev han över att det inte längre ges något statligt bidrag för att genomföra radonsaneringar (varför inte det? Det borde definitivt återinföras!), men nöden har ingen lag. Radonet skulle bort! Radonsanering är dock någonting som tar tid. Inte det att installera ett nytt ventilationssystem, utan tiden tills källaren är radonfri. Installeringen av ventilationssystemet gick dock väldigt snabbt och tog bara två dagar.

Inspiration
Det låter nog lite makabert, men hela den här radonhistorien inspirerade mig. På något vis borde den kunna utgöra grunden till en låsta rummet-deckare. Kanske i form av något giftigt ämne som inte märks? Jag har funderat på det ett tag men inte riktigt kommit fram till vad det skulle kunna vara. Jag har många olika uppslag och det ska nog kunna bli i alla fall en novell av det hela, min första låsta rummet-historia i sådana fall. På sätt och vis tycker jag att alla deckarförfattare ska ha skrivit en sådan innan de verkligen förtjänar att kallas just deckarförfattare.

Jag har skrivit tidigare om hur jag använder ginseng för att hjälpa till att hålla koncentrationen på topp även när kroppen säger ifrån. Jag har även skrivit om Yukio Mishima och hur han upptäckte att när han började träna så började hans hjärna fungera bättre – han tänkte skarpare helt enkelt. Jag har haft lite dåligt samvete för att jag inte riktigt följt i hans fotspår – min träning har varit lite väl sporadisk. Det har jag ändrat på under de senaste månaderna.

Men bara vad gäller träning; jag tänker inte följa hans exempel och bli galen. Att stå där och försöka uppmana militären till en kupp för att göra Carl XVI Gustaf till envåldshärskare är jag inte så pigg på. Jag tror att reaktionen skulle bli den samma som Mishima fick – att soldaterna helt enkelt tycker jag är lite konstig. Att sedan avsluta det hela med självmord… ja det får vara för min del!

Men träning är bra!

Det där med träning är dock en helt annan sak och som sagt, jag har där börjat bli mer seriös. Det startade under sommaren, då jag ju fick mer fritid. Normalt skulle jag fyllt det allra mesta av den fritiden med att skriva eller läsa böcker – trots goda föresatser om att tänka på min kropp och hålla igång mer. I år gick det dock mycket bättre och det blev ett antal timmar per vecka, timmar som inte minskade utan snarare ökade lite. Så långt så bra men det fanns ytterligare ett hinder i vägen – semesterns slut.

Skulle jag orka fortsätta träna även efter semestern eller skulle det bli pannkaka av allting? Jag lovade mig själv att göra mitt allra bästa för att inte falla tillbaka in i aktivitet. Målet var minst två timmars träning per vecka, alltid, och gärna lite mer. Nu när semestern är över sedan ett antal månader kan jag inte säga annat än att jag lyckats.

Får mer gjort

Denna träningsdos har heller inte gjort att jag fått mindre tid över till skrivandet. Tvärtom, tack vare träningen känner jag mig piggare och får på så vis mer gjort under min vakna tid än jag annars skulle. Ingenting konstigt med det: en vältränad kropp orkar helt enkelt mer än en otränad, och hjärnan är också en del av kroppen. Träningen gör alltså att jag känner mig mindre trött än mer även nu när jag är tillbaka på jobbet.

Sist men inte minst så skulle jag också vilja nämna NOCCO som jag upptäckte i somras och som hjälpte till att hålla igång med träningen. NOCCO är, i princip, en kolsyrad läskedryck men med den skillnaden att den inte innehåller några kolhydrater. Finns i flera olika smaker och ger snabbt energi vilket gör det lätt att komma ut och springa till exempel. Favoriten är citron/lime som är väldigt god och frisk och perfekt som svalkande dryck under sommaren. Men jag har provat alla smakerna och ingen är dålig, även jag personligen inte är så förtjust i citrus/fläder, även om den också slinker ner.

Att hitta inspiration för att skriva kan vara svårt. I en stad kan det vara svårt att koncentrera sig, i alla fall för mig. Helst av allt skulle jag vilja ha en liten stuga ute på landet som jag kunde åka till för att kunna skriva i lugn och ro, och det är faktiskt någonting som jag nu (nästan) har skaffat mig. En vän till mig har hus ute på landet, riktigt avskiljt och det kommer jag också snart att ha. Nästan. Han har en riktigt stor tomt och vi har kommit överens om att jag ska få sätta upp en friggebod där, i utkanten, att kunna ha som skrivarlya. Vi kommer att dela för kostnaderna, och planen är att även han ska kunna använda den vid behov, exempelvis när hela tjocka släkten kommer på besök. Det är ett arrangemang som jag tror kommer att fungera bra. Friggeboden hittade vi på http://www.bygghemma.se/utomhus/utemiljo/stugor-och-friggebodar/friggebodar/ och det var riktigt spännande att se vad som finns där.

Den som vi valde ser mer eller mindre ut som ett ”riktigt” hus, fast mindre då så klart. Det är trevligt att friggebodar inte behöver bygglov eftersom det förenklar det hela avsevärt. Så här i efterhand vill jag därför tacka Birgit Friggebo, som gjorde friggebodarna möjliga. Säga vad man vill om henne, men där slog hon huvudet på spiken.

Ytterligare en rolig sak är att friggeboden redan gett mig en del uppslag om mord på landet, friggebodar, granntvister och liknande. Det här kan bli riktigt bra!

För den som tänkt sig att skriva en bok så krävs förmågan att hålla koncentrationen på topp. Det gäller speciellt då de som inte är författare på heltid utan har ett ”riktigt” jobb som de också måste sköta. Att sitta på kvällar och nätter och skriva är inte helt optimalt, men det är helt enkelt så det är. Man får göra det bästa av situationen helt enkelt. Alternativet att säga upp sig från sitt jobb för att skriva på heltid är egentligen inte att rekommendera. Pengaproblem kommer förr eller senare att göra att man ändå inte kan koncentrera sig fullt ut och dessutom finns det ju en överhängande risk att man misslyckas – det man skriver blir ingen framgång och ratas av alla bokförlag till exempel.

ginseng-sport

Så hur gör man då för att kunna skriva på topp även under inte alltför bra förhållanden? Själv använder jag mig av en gammal klassiker – Ginseng. Ginseng har varit känt länge och är ett klassiskt kosttillskott. Jag använder mig av Skip Nutrition Ginseng Sport tabletter, inhandlade från Svenskt Kosttillskott. De gör det mycket lättare för mig att koncentrera mig på mitt skrivande i flera timmar i sträck, även efter en ansträngande dag på jobbet. De är också bra för mig som tränar för att hålla kroppen igång – ibland så är det ju annars så att man helt enkelt inte orkar träna. Med Ginseng-tabletter blir det hela mycket enklare. Bra för kroppen och bra för knoppen helt enkelt. Ginseng – en riktig klassiker som håller än.

jordfräsJordfräs. Smaka på det ordet ett ögonblick. Visst frammanar det en hel del intressanta bilder? Så är det åtminstone för mig. Givetvis då ibland ur ett inte helt smakfullt perspektiv, det blir lätt så när man gillar deckare och spänningsromaner. Att gräva ner den man just mördat tar tid, men med en jordfräs kan det gå betydligt snabbare och samtidigt undrar jag lite vad som skulle hända med en död kropp om man tog en riktigt kraftig jordfräs och gick loss på den, möjligen efter att den styckats medelst motorsåg eller liknande. Det borde ju rimligtvis göra det ganska så svårt att identifiera offret i efterhand.

Därför kollar jag ibland runt lite på olika jordfräsar. Jag gillar exempelvis Bygghemmas sortiment av jordfräsar eftersom de har allt från riktigt kraftfulla saker som Husqvarna TF 434P. (Nog ser väl den ut som om den skulle kunna göra hackmat av ett lik) till saker som Einhell BG-RT 1340 M. Om denna klarar av att finfördela mordoffer är mer osäkert, men en uppfinningsrik mördare kan säkerligen komma på någonting. Som det är just nu har jag inget riktigt behov av en jordfräs, men den dagen jag skaffar ett riktigt hus så kommer också en jordfräs att införskaffas. Dels för trädgårdsarbete givetvis, men också för att jag ska kunna göra research. Jordfräsar används inte tillräckligt ofta i dagens detektivböcker, och om det är min lott att ändra på den saken, so be it. Det är ett ok jag inte har någonting emot att bära. 

Hej bloggen, det var ett tag sedan sist! Senast jag skrev någonting var det om hur min träning får min hjärna att fungera bättre , något som fortfarande är helt sant. Faktum är att jag gått vidare i mitt hälsotänkande och mer och mer kontrollerar vad det egentligen är jag äter. För det ska ju erkännas, lite väl mycket snabbmat kan det bli och ofta gör jag det lite väl enkelt för mig. Att jag tränar ofta och regelbundet är bra, men det är ju bara halva pusslet. Den andra halvan, maten, har jag inte riktigt tagit tag i på det sätt som jag borde tidigare. Men nu har vi ett nytt år, och även om jag inte gillar nyårslöften (de blir lätt mer av en jobbig börda) så ska jag ändå försöka mig på lite av en nystart genom att börja äta lite bättre.

Till att börja med har jag kollat lite närmare på chiafrön som kosttillskott. Chiafrön är en sorts mexikanska frön som kan användas till lite av varje, men vanligast till frukost eller i dryckesform. Chiafrön innehåller mycket protein vilket gör att de passar den som tränar mycket (det vill säga jag) och dessutom omega-3 och en hel massa annat nyttigt. Så det är mitt första steg, att göra chiafrön till en del av min kost. Självklart är det bara ett första steg, men det känns bra att ha kommit igång med att äta rätt. Nu gäller det bara att se till att jag inte börjar slarva.

En av 1900-talets mest fascinerande författare var Japanen Yukio Mishima. Detta inte bara, eller ens främst, på grund av hans författarskap, även om det är ett av 1900-talets mest intressanta. Hans död 1970 när han försökte genomföra en kupp för att återställa kejsarens envälde, vilket misslyckades. Soldaterna skrattade åt honom, och besviken över det dåliga mottagandet begick han rituellt självmord. Men det är inte det som den här lilla texten ska handla om, och det är inte vad gäller kuppförsöket som jag tycker att Mishima hade rätt. Det handlar i stället om kroppen och hjärnan.

Mishima började nämligen i mitten av 1950-talet att träna regelbundet, flera gånger i veckan, och byggde på så sätt upp en imponerande fysik. Han ansåg nämligen att kroppen var lika viktig som sinnet. Alltför många ser det ju som ett motsatsförhållande. Den som är intellektuell föraktar den som tränar hårt, och ofta också tvärtom. Men det är ju bara dumt, ”en sund själ i en sund kropp” är devisen alla borde leva efter.

Men det slutar inte där. Mishima har också beskrivit hur han kände att hans hjärna började fungera bättre efter att han börjat träna. Det är ju något som är helt logiskt egentligen: mår kroppen bra så fungerar hjärnan bättre. Det är också skälet till att jag själv tränar regelbundet, för även om det tar tid från skrivandet så gör det att jag skriver mer och bättre när jag sitter framför datorn. För den som vill lyckas som författare är det en bra idé att hålla kroppen i gott skick.

Både när det gäller att läsa och skriva så krävs det att ljuset är bra. Att sitta och skriva i skenet från en datorskärm är inte bra för ögonen, även om det kanske låter lite spännande. Ljust ska det vara, och helst då naturligt ljus. Det är då inte alltid möjligt, speciellt inte under kvällar och nätter, som ju är de tidpunkter som jag kan ägna åt mitt skrivande under vardagar. Lördagar, söndagar och röda dagar är en annan sak, och där så fokuserar jag på att skriva under dagtid, helst med så mycket naturligt ljus i rummet som möjligt.

Eftersom jag både vill ha så mycket naturligt ljus som möjligt, och samtidigt vill att mitt hem ska se fint ut är jag mycket intresserad av gardiner. Det är en svår konst att hitta gardiner som både ser bra ut och som släpper in maximalt med solljus, och jag experimenterar en hel del med det, genom att kolla upp olika gardiner online. Än så länge har jag inte hittat den perfekta gardinen, men sökandet fortgår. Det är nästan som en detektivhistoria, där den perfekta gardinen är gärningsmannen och jag är detektiven som ska få fatt på honom. Dock så är jag osäker på om det skulle bli en så värst spännande bok om jag skrev den.

En annan sak att akta sig för är reflektioner på datorskärmen. Om man har en lampa bakom sig så är det lätt hänt att den skapar skarpa reflektioner på skärmen. Dessa kan också skada dina ögon. Ett litet tips till alla som dagligen använder sig av datorer.