En av 1900-talets mest fascinerande författare var Japanen Yukio Mishima. Detta inte bara, eller ens främst, på grund av hans författarskap, även om det är ett av 1900-talets mest intressanta. Hans död 1970 när han försökte genomföra en kupp för att återställa kejsarens envälde, vilket misslyckades. Soldaterna skrattade åt honom, och besviken över det dåliga mottagandet begick han rituellt självmord. Men det är inte det som den här lilla texten ska handla om, och det är inte vad gäller kuppförsöket som jag tycker att Mishima hade rätt. Det handlar i stället om kroppen och hjärnan.

Mishima började nämligen i mitten av 1950-talet att träna regelbundet, flera gånger i veckan, och byggde på så sätt upp en imponerande fysik. Han ansåg nämligen att kroppen var lika viktig som sinnet. Alltför många ser det ju som ett motsatsförhållande. Den som är intellektuell föraktar den som tränar hårt, och ofta också tvärtom. Men det är ju bara dumt, ”en sund själ i en sund kropp” är devisen alla borde leva efter.

Men det slutar inte där. Mishima har också beskrivit hur han kände att hans hjärna började fungera bättre efter att han börjat träna. Det är ju något som är helt logiskt egentligen: mår kroppen bra så fungerar hjärnan bättre. Det är också skälet till att jag själv tränar regelbundet, för även om det tar tid från skrivandet så gör det att jag skriver mer och bättre när jag sitter framför datorn. För den som vill lyckas som författare är det en bra idé att hålla kroppen i gott skick.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Post Navigation