Både när det gäller att läsa och skriva så krävs det att ljuset är bra. Att sitta och skriva i skenet från en datorskärm är inte bra för ögonen, även om det kanske låter lite spännande. Ljust ska det vara, och helst då naturligt ljus. Det är då inte alltid möjligt, speciellt inte under kvällar och nätter, som ju är de tidpunkter som jag kan ägna åt mitt skrivande under vardagar. Lördagar, söndagar och röda dagar är en annan sak, och där så fokuserar jag på att skriva under dagtid, helst med så mycket naturligt ljus i rummet som möjligt.

Eftersom jag både vill ha så mycket naturligt ljus som möjligt, och samtidigt vill att mitt hem ska se fint ut är jag mycket intresserad av gardiner. Det är en svår konst att hitta gardiner som både ser bra ut och som släpper in maximalt med solljus, och jag experimenterar en hel del med det, genom att kolla upp olika gardiner online. Än så länge har jag inte hittat den perfekta gardinen, men sökandet fortgår. Det är nästan som en detektivhistoria, där den perfekta gardinen är gärningsmannen och jag är detektiven som ska få fatt på honom. Dock så är jag osäker på om det skulle bli en så värst spännande bok om jag skrev den.

En annan sak att akta sig för är reflektioner på datorskärmen. Om man har en lampa bakom sig så är det lätt hänt att den skapar skarpa reflektioner på skärmen. Dessa kan också skada dina ögon. Ett litet tips till alla som dagligen använder sig av datorer.

bokDetta är en fråga som många av er nog kan känna igen sig i. Oförstående släktingar, vänner och bekanta som kommer på besök och inte kan förstå varför man har så många böcker. Och det är alltid lika svårt att förklara på ett bra sätt, eftersom de som frågor nog aldrig kan förstå. Svarar man att man tycker om att läsa så frågar de varför man inte säljer böckerna eller, när det gäller pocket, SLÄNGER dem efter man läst dem! Här ska det i ärlighetens namn att det även finns de som har många böcker som inte har mycket till övers för pocket. Inte så att de slänger dem, men de ger bort dem till olika second hand-butiker. Det har jag mer förståelse för, men ändå inte riktigt. En bok är en bok, och om jag inte har en pocket i hårda pärmar-format, så aldrig att jag skulle göra mig av med pocketen.

Sedan finns de de som över huvud taget inte förstår nöjet i att läsa. Dessa personer är det i princip inte värt att lägga ner någon tid på att diskutera med. Man befinner sig helt enkelt i ett helt annat universum än sagda person. Irriterande nog så insisterar dessa människor ofta på att tjata vidare efter att man sagt att man tycker om att läsa. Vanligtvis är dessa personer inte en av ens vänner, utan det handlar antingen om släktingar eller vänner till vänner. De tjatar på och på om hur tråkigt de tycker de är att läsa, och hur de inte kan förstå meningen med det när det finns ljudböcker. Vid sådana tillfällen gäller det bara att stå ut så länge som nödvändigt, tills man kan kasta ut neandertalaren.

löpningJag är mycket för att hålla mig i form, både för att jag vill hålla mig frisk och leva längre och för att jag tänker bättre när jag mår bra. För man mår definitivt bättre om man tränar regelbundet. Men att gå på gym är jag inte mycket för. Det känns för… stökigt, och det är svårt att koncentrera sig. Däremot har jag upptäckt att löpning är det som passar mig allra bäst. När jag är ute och springer så är det lätt att stänga ute resten av världen, och jag kan fokusera mina tankar på mitt skrivande. Som alla säkert vet så innebär romanskrivande mycket tänkande och planerande, medan själva skrivandet inte behöver ta upp så mycket tid. När jag är ute och springer så kombinerar jag alltså på sätt och vis tränande och skrivande. Helt perfekt, alltså. Många säger att det är tråkigt att springa, men jag håller definitivt inte med.

Dessutom är det lätt att inspireras när man är ute och springer. Jag försöker variera var jag springer, och gör det gärna i områden jag inte känner till så bra. Då kan jag få syn på olika nya saker, eller till och med se gamla saker i ett nytt ljus. En konstig skorsten kan få tankarna att rusa iväg, och vips så har jag grunden till en berättelse i huvudet. Att stå på ett löpband och springa är definitivt ingenting för mig. Kort sagt: löpträning utomhus ger mig idéer och inspiration till mitt skrivande.

inredningDet är nog en inte helt ovanlig fördom att författarbostäder är lite… ja, lite slarvigt inredde. Böcker lite här och var, allmänt stökigt och så vidare. Skrivandet och läsandet är ju det viktiga, hur det ser ut runt omkring kan kvitta lika. Så är det naturligtvis inte. Tvärtom så är det motsatsen som gäller. För att kunna skriva bra krävs att man trivs i sin skrivarhörna eller sitt skrivarrum. Det handlar då dels om bekvämlighet, men också om estetik. En bekväm stol att sitta i när man skriver är ett måste. Men även att det ser bra ut runt omkring. Då blir man bättre till mods, och skrivandet går lättare. Givetvis skiljer det sig från person till person vad som är bra. Sant är också att för en del så kvittar det hur det ser ut. Bara de har en dator att skriva på så är de nöjda.

Samma sak gäller läsandet. Visst, det går att läsa lite var som helst, och många av oss har också gjort det. Men att läsa en roman på en fullsatt och stökig buss ger inte riktigt samma upplevelse som att ligga i favoritfåtöljen och läsa. Det säger ju sig själv.

Därför är inredning faktiskt lite av ett intresse för mig. Inte så att jag snöar in på vissa stilar, eller olika dyra designers. Men jag tänker ofta på hur jag kan göra mitt hem ”bättre”, med annorlunda placering av saker och ting, nya möbler. Eller vilken effekt olika lampor och gardiner kan ha. När jag läser och skriver vill jag trivas, och därför är jag intresserad av inredning. Så enkelt är det.

Trots att jag skriver och läser en hel massa så har jag ändå en del vänner. De flesta av dem har ett lika stort läsintresse som jag och att spendera en kväll tillsammans där vi pratar om de senaste böckerna vi läst, diskuterar och umgås tillhör livets höjdpunkter. Men tyvärr så har jag varit en dålig värd då jag inte kan erbjuda bra sittplatser till alla. Men det ska jag ändra på nu, genom att köpa en soffa med plats för flera. En stor soffa är ju också bekväm när man är ensam, då man riktigt kan breda ut sig precis som man vill. Samtidigt ska den ju också passa in och få plats. Jag tror jag vet var den ska placeras, så det kommer att passa bäst med en hörnsoffa. Jag har kollat på lite olika alternativ och tror att Ocean soffor är de som kommer att passa bäst; antingen ”Ocean med PU vänster” eller ”Ocean Dubbeldivan”, där den senare är lite mindre; kanske lite väl liten. Jag ska mäta och se hur väl de kommer att passa in.

Stället jag hittade sofforna på heter Trademax, och de verkar ha riktigt bra priser. Jag känner dock inte till dem närmare, även om de verkar vara en stor aktör inom näthandeln med möbler. Om någon har några erfarenheter av Trademax som de vill dela med sig av, så gör gärna det. Sofforna i fråga kostar ju en hel del, och gjord av pengar är jag inte. Ännu i alla fall. Kanske det kommer när jag äntligen är klar med min deckare och får den publicerad?

Maj Sjöwall och Per Wahlöös svit Roman om ett brott innefattar tio stycken böcker, där den första gavs ut 1965 och den sista 1975. Dessa böcker är inte alla lika bra, speciellt den sista, Terroristerna, har märkbara svagheter. Men överlag håller de alla högsta världsklass och har du inte läst dem – gör det! Att kalla böckerna samhällskritiska är ingen överdrift; de visar på den mörka sidan av det svenska samhället som på ytan såg så bra ut. Egentligen kan böckerna bäst beskrivas som samhällsskildringar, och de skrevs under en av de mest omvälvande perioderna under 1900-talet. Utvecklingen från 1965 till 1975 gör att det känns som betydligt mer än tio år mellan de två årtalen.

Men böckerna är mer än bara samhällsskildring och kritik. De är också alldeles utmärkta deckare, med spännande och engagerande historier, bland annat ett klassiskt ”slutet rum”-mysterium. Alla de olika karaktärerna i böckerna känns levande. De flesta är poliser, och det finns de som är kompetenta och de som är pajasar, de som är trevliga och de som är otrevliga. Trots att böckerna skrivits med ett tydligt vänsterpolis så demoniseras polisen inte alls, vilket man annars skulle kunna vänta sig.

I princip alla svenska deckarförfattare idoliserar Sjöwall och Wahlöö, och de fick också mycket uppmärksamhet runtom i världen. De är inte bara stora deckarförfattare med svenska mått mätt. De tillhör världens stora när det kommer till deckare, och deras påverkan på genren når långt utanför Sveriges gränser. Har du inte läst deras klassiska böcker, så gör det!

Frågan i rubriken är en som många direkt skulle svara ”ja” på, även konflikt i romansammanhang är lite mer komplicerat än i verkliga livet. Konflikt kan sägas vara det som driver handlingen (och därmed romanen) framåt. Det kan finnas flera konflikter i en roman, och det är inte alls nödvändigt att konflikten löses i boken. Argumentet för att konflikter är nödvändiga är att utan sådana så finns det ingen handling i boken. För att försöka visa på vad som kan menas med en konflikt kan vi ta Lord of the Rings som exempel. Den stora konflikten är ju mellan Sauron och de fria folken. Sauron vill förslava dem, de fria folken är av annan åsikt. Men en annan konflikt i boken är den som Frodo drabbas av som ringbärare: hans begär till och beroende av härskarringen. Konflikten här är då specifikt mellan Frodo och ringen (även om det är en underkonflikt till den mellan Sauron och de fria folken).

Så är det då möjligt att tänka bort konflikter från skönlitteratur och fortfarande skapa läsbara romaner? Det är ovanligt med romaner utan konflikter, och när det inträffar rör det sig ofta om experimentell litteratur, och böcker som ofta inte är speciellt roliga att läsa. Men bara för att det är extremt svårt så behöver det inte betyda att det är omöjligt. Själv kommer jag dock nog aldrig att försöka mig på att skapa skönlitteratur utan några konflikter. Jag har helt enkelt inte nog med självförtroende för att tro att jag skulle kunna ro iland med det.

Fastän jag skriver mycket så kallar jag mig inte författare, utan aspirerande författare. Frågan är då, när kan man säga att man verkligen är en författare? Räcker det med att ha fått en bok publicerad? Om så är fallet, hur länge får man då behålla titeln? Ponera att någon skrev en bok som publicerades för 25 år sedan men floppade. Sedan dess har han refuserats gång på gång och aldrig fått något publicerat. Boken i fråga är utgången sedan länge, länge. Ska man då kalla denne någon författare, eller före detta författare? De flesta skulle nog hålla med om att före detta författare passar bättre. Men var går då gränsen, hur länge får man kalla sig författare?

Sedan är också frågan om man verkligen måste vara publicerad för att få kallas författare, något som jag personligen tycker. Men numera kan precis vem som helst bli publicerad. ”Förläggare” publicerar ens bok mot betalning, och vissa väljer att helt strunta i förlag och publicerar sig själva digitalt. En del av dessa självpublicerade författare har blivit mycket framgångsrika. Här måste jag säga att jag inte längre vet vad jag ska tycka. Det är inte helt enkelt i dessa dagar att avgöra vem som verkligen är författare och vem som är glad amatör.

Kanske är svaret på vem som är författare mer filosofiskt, en fråga om inställning till skrivande mer än något annat. Det finns många sådana definitioner där ute på nätet: vissa säger att om du känner att du måste skriva, så är du en författare. Enligt den definitionen så är jag då författare. Men jag tvekar. Vad tycker du kännetecknar en riktig författare?