Förr i tiden läste jag tonvis med deckare – minst en i veckan, ofta mer. Men de senaste åren har jag knappt läst några alls; det brukar bli ett par tre stycken per år. Det finns två anledningar till det. För det första har jag läst lite väl många; jag behövde variation helt enkelt. Men det viktigaste skälet är att jag vill minska risken att influeras eller kopiera något medan jag filar på min egen deckare. Det ligger något nästan incestuöst över att som aspirerande deckarförfattare nästan enbart läsa deckare själv. Chansen att man gör något nyskapande ökar dramatiskt om man hämtar sin inspiration från andra litterära genrer. Det är bara att göra ett tanke-experiment: hur kan man förvandla historien i Lord of the Rings till en deckare?

Det är något som inte alls borde vara omöjligt, men slutresultatet skulle med stor sannolikhet bli en deckare som kändes väldigt nyskapande. Helt enkelt därför att grundinspirationen kommer från ett helt annat håll, en litterär tradition där Conan Doyle, Agatha Christie och andra giganter inom deckargenren inte betyder någonting. Korsbefruktning är det som för litteraturen framåt, inte att man stelnar inom en genre och vägrar se bortom dess gränser.

Därför läser jag knappt några deckare längre, för att försöka vidga min litterära horisont. Jag blandar högt och lågt, från från det finkulturella till helt och hållet massproducerad populärkultur. Faktum är att denna populärkultur, den som nära nog ingen tar på allvar, kan säga oss otroligt mycket om vår samtid, vilket gör den väl värd att läsa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Post Navigation