Många deckare handlar om ”innovativa” mord som sedan huvudpersonen ska lösa. Det leder (förhoppningsvis) till spännande läsning, där läsaren försöker komma på hur det hänger ihop. Denna genre av deckare kallas ofta för pusseldeckare eftersom det handlar om att försöka ”pussla ihop” händelseförloppet utifrån de ledtrådar man får. De två stora förgrundsfigurerna i genren är, givetvis, Arthur Conan Doyle och Agatha Christie. Båda författarna läses fortfarande med stor behållning och frågan är om de egentligen går att överträffa.

Det skrivs fortfarande pusseldeckare, men dessa är sällan så ”rena” som Doyles och Christies utan innehåller en massa annat också. Till exempel Sjöwall/Wahlöös serie ”Roman om ett brott”, där flera av böckerna har en handling som ytligt sett är rena pusseldeckare. De skrev ju till och med en ”låsta rummet”-roman, ”Det slutna rummet”, där de använder sig av ett av pusseldeckarnas allra mest klassiska grepp. En man hittas död i ett låst rum, och nu gäller det för detektiven att försök lista ut hur i all världens dar det här gick till. (För övrigt: har ni inte läst Sjöwall/Wahlöös böcker än, så gör det! (http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/sjowall-och-wahloo-roseanna-mannen-pa-balkongen/)

Döden kommer smygande
De värsta mördarna är sällan de som kommer med pistol, yxa eller kniv. De värsta mördarna är de som man aldrig märker, och de är inte ens människor eller ens levande varelser. Låter jag kryptisk? Svaret är inte så konstigt egentligen, det som mördar oss är vår miljö och vår omgivning. Cigarettrök och avgaser till exempel. Men båda dessa saker är svåra att inte märka. Men det finns andra saker som är mer svårupptäckta, om man inte letar specifikt efter dem.

Jag tillbringade ju mycket av sommaren i en skrivarstuga (friggebod) som stod på tomten till en väns sommarhus. Det var under den tid jag var där som han beslöt sig för att göra en radonmätning i källaren och vi kan väl säga att resultatet ledde till att familjen bestämde sig för att undvika den. Mycket radon med andra ord, och radon är definitivt inte att leka med. Det är radon som är den smygande osynliga döden som jag talar om. Men den kan besegras.

Upp till kamp!
Min vän tyckte givetvis att det var ett tråkigt besked, men bestämde sig genast för att göra någonting åt det. Han kollade med saneringsföretaget Ocab (http://www.ocab.se/Tj%C3%A4nster/Sanering.aspx) vad det skulle kosta att radonsanera källaren. Lite besviken blev han över att det inte längre ges något statligt bidrag för att genomföra radonsaneringar (varför inte det? Det borde definitivt återinföras!), men nöden har ingen lag. Radonet skulle bort! Radonsanering är dock någonting som tar tid. Inte det att installera ett nytt ventilationssystem, utan tiden tills källaren är radonfri. Installeringen av ventilationssystemet gick dock väldigt snabbt och tog bara två dagar.

Inspiration
Det låter nog lite makabert, men hela den här radonhistorien inspirerade mig. På något vis borde den kunna utgöra grunden till en låsta rummet-deckare. Kanske i form av något giftigt ämne som inte märks? Jag har funderat på det ett tag men inte riktigt kommit fram till vad det skulle kunna vara. Jag har många olika uppslag och det ska nog kunna bli i alla fall en novell av det hela, min första låsta rummet-historia i sådana fall. På sätt och vis tycker jag att alla deckarförfattare ska ha skrivit en sådan innan de verkligen förtjänar att kallas just deckarförfattare.