Fastän jag skriver mycket så kallar jag mig inte författare, utan aspirerande författare. Frågan är då, när kan man säga att man verkligen är en författare? Räcker det med att ha fått en bok publicerad? Om så är fallet, hur länge får man då behålla titeln? Ponera att någon skrev en bok som publicerades för 25 år sedan men floppade. Sedan dess har han refuserats gång på gång och aldrig fått något publicerat. Boken i fråga är utgången sedan länge, länge. Ska man då kalla denne någon författare, eller före detta författare? De flesta skulle nog hålla med om att före detta författare passar bättre. Men var går då gränsen, hur länge får man kalla sig författare?

Sedan är också frågan om man verkligen måste vara publicerad för att få kallas författare, något som jag personligen tycker. Men numera kan precis vem som helst bli publicerad. ”Förläggare” publicerar ens bok mot betalning, och vissa väljer att helt strunta i förlag och publicerar sig själva digitalt. En del av dessa självpublicerade författare har blivit mycket framgångsrika. Här måste jag säga att jag inte längre vet vad jag ska tycka. Det är inte helt enkelt i dessa dagar att avgöra vem som verkligen är författare och vem som är glad amatör.

Kanske är svaret på vem som är författare mer filosofiskt, en fråga om inställning till skrivande mer än något annat. Det finns många sådana definitioner där ute på nätet: vissa säger att om du känner att du måste skriva, så är du en författare. Enligt den definitionen så är jag då författare. Men jag tvekar. Vad tycker du kännetecknar en riktig författare?

En av de största utmaningarna med att skriva en deckare är att hitta en bra historia. Det är nämligen en fälla som en del deckarförfattare ibland fastnar i. De fokuserar på samhällskritik, samtidsanalys och allt det där som är nog så intressant. Men sedan är själva deckar-delen av boken inte speciellt bra. Mysteriet är inte speciellt spännande, brottet är tråkigt eller vad det nu kan vara. Då får man mycket lätt känslan av att författaren i fråga egentligen inte ville skriva en deckare utan mer en… samtidsroman. Men då valt att göra den till en ”deckare” för att det är vad som säljer, eller för att förlaget inte accepterar något annat. Men sådana böcker gör väl ingen glad?

Det är därför som jag spenderat en mycket stor del av min tid med att utarbeta en handling. En grundregel där är att denna handling ska var så neutral som möjligt vad gäller tid och plats. Med andra ord, i grund och botten samma historia ska kunna berättas i 2014 års Stockholm liksom i 1846 års Lake District, eller i Tangdynastins Kina, eller… Sedan kan man använda denna handling till samtidsanalys och så vidare. Men det är alltid handlingen som måste komma först i en deckare, för att den ska fungera på ett tillfredsställande sätt. Det förberedande arbetet för min deckare tog lång tid, tid där jag försökte utarbeta en handling, och är i princip inte klart än, fastän jag börjat skriva på olika scener. I skrivandet kommer det ju att visa sig om handlingen håller eller inte.

Förr i tiden läste jag tonvis med deckare – minst en i veckan, ofta mer. Men de senaste åren har jag knappt läst några alls; det brukar bli ett par tre stycken per år. Det finns två anledningar till det. För det första har jag läst lite väl många; jag behövde variation helt enkelt. Men det viktigaste skälet är att jag vill minska risken att influeras eller kopiera något medan jag filar på min egen deckare. Det ligger något nästan incestuöst över att som aspirerande deckarförfattare nästan enbart läsa deckare själv. Chansen att man gör något nyskapande ökar dramatiskt om man hämtar sin inspiration från andra litterära genrer. Det är bara att göra ett tanke-experiment: hur kan man förvandla historien i Lord of the Rings till en deckare?

Det är något som inte alls borde vara omöjligt, men slutresultatet skulle med stor sannolikhet bli en deckare som kändes väldigt nyskapande. Helt enkelt därför att grundinspirationen kommer från ett helt annat håll, en litterär tradition där Conan Doyle, Agatha Christie och andra giganter inom deckargenren inte betyder någonting. Korsbefruktning är det som för litteraturen framåt, inte att man stelnar inom en genre och vägrar se bortom dess gränser.

Därför läser jag knappt några deckare längre, för att försöka vidga min litterära horisont. Jag blandar högt och lågt, från från det finkulturella till helt och hållet massproducerad populärkultur. Faktum är att denna populärkultur, den som nära nog ingen tar på allvar, kan säga oss otroligt mycket om vår samtid, vilket gör den väl värd att läsa.